Jag har alltid velat spara pengar. Som ung med bara veckopeng, som lite mindre ung med McDonalds-jobb, som student med CSN-inkomst och nu, som ung vuxen med månadslön. Jag har alltid försökt att spara pengar. Inte alltid med så stor framgång. Lever du på existensminimum, lyckas spara en peng eller två ena månaden så äts det snabbt upp nästa. Intentionen och ambitionen har dock alltid funnits. Det var en stor milstolpe för mig att som 18-åring kunna lägga upp ett månadsparande på 100 kr i månaden.
Nåväl, det här hände mellan 15-årsdagen som jag skrev om i förra inlägget: jag hoppade av gymnasiet, tog ovan nämnda jobb på McDonalds. Arbetade på McDonalds ett tag tills jag vaknade upp en dag (eller egentligen tittade jag upp, jag låg nämligen på en gräsmatta) och insåg vad jag ville bli när jag blev stor. Sagt och gjort. Jag sökte komvux, pluggade in alla mina betyg med strålande resultat och kunde efter 18 månader konstatera att jag inte bara hade ett slutbetyg jag hade dessutom kommit in på mitt förstahandsval på utbildningen. Under denna tid var jag sambo och vi hade ett mycket aktivt sparande. På något år lyckades vi utan särskilt stora ansträngningar spara ihop >70 000kr. Pengar som hen dock behöll vid separationen. Man ska inte gråta över spilld mjölk heter det och jag tänker att det får vara värt pengarna att vara fri från den knäppgöken. Flyttade till ny stad för att studera, hade tur och fick tag på ett förstahandskontrakt men hade återigen ingen buffert.
Läste min grundutbildning på högskolan för ett antal år sedan, försörjde mig på CSN-lån och bidrag samt extraarbete på McDonalds. Lyckades bygga upp en ny buffert på i alla fall några tusen kronor. Pengar som gick åt när jag valde att studera utomlands. Ser det som en investering och gråter fortfarande inte över spilld mjölk.
Nu då: äger mitt boende (som jag just nu inte bor i, vi får se hur jag gör med det). En lägenhet jag hoppas är värd ungefär 1,5 miljoner kronor (Sätt upp värdering på ToDo-listans). Har ett sparande i framförallt fonder värt 145 538, 51 kr men också skulder på totalt 1 520 650 kr (det är både CSN och bolån).
Som ni kan se, ingen stor förmögenhet. Ännu. Jag väljer att, kanske lite naivt, inte titta så mycket på mina skulder utan mer titta på mitt kapital. Skulderna kan ju förhoppningsvis kvittas mot lägenheten, jag borde gå plus-minus noll. Känslan när jag sprängde 100k- intervallen i sparande var otrolig! Enormt lyckorus och det är otroligt motiverande att se hur mycket snabbare det går att spara ihop pengar med ränta på ränta-effekten. 100 000 kronor tog mig ungefär 2 år att spara ihop. Då har jag under denna tid köpt en lägenhet med allt vad det innebär i möbler och andra kostnader samt semestrat en hel del. Jag har inte snålat på någonting men aktivt försökt att spara så mycket jag kan. Resterande 40k har tillkommit på några månader. Ska bli spännande att se var jag befinner mig om ett år.
Känslan idag är ekonomisk frid. Jag är långt ifrån nöjd men jag har så att jag klarar räntesvängningar och jag behöver inte vara pressad att stanna på en arbetsplats jag inte är nöjd med utan har råd att till och med gå arbetslös en stund. Otrolig frihetskänsla med tanke på mitt stressiga yrke.
Nåväl, det här hände mellan 15-årsdagen som jag skrev om i förra inlägget: jag hoppade av gymnasiet, tog ovan nämnda jobb på McDonalds. Arbetade på McDonalds ett tag tills jag vaknade upp en dag (eller egentligen tittade jag upp, jag låg nämligen på en gräsmatta) och insåg vad jag ville bli när jag blev stor. Sagt och gjort. Jag sökte komvux, pluggade in alla mina betyg med strålande resultat och kunde efter 18 månader konstatera att jag inte bara hade ett slutbetyg jag hade dessutom kommit in på mitt förstahandsval på utbildningen. Under denna tid var jag sambo och vi hade ett mycket aktivt sparande. På något år lyckades vi utan särskilt stora ansträngningar spara ihop >70 000kr. Pengar som hen dock behöll vid separationen. Man ska inte gråta över spilld mjölk heter det och jag tänker att det får vara värt pengarna att vara fri från den knäppgöken. Flyttade till ny stad för att studera, hade tur och fick tag på ett förstahandskontrakt men hade återigen ingen buffert.
Läste min grundutbildning på högskolan för ett antal år sedan, försörjde mig på CSN-lån och bidrag samt extraarbete på McDonalds. Lyckades bygga upp en ny buffert på i alla fall några tusen kronor. Pengar som gick åt när jag valde att studera utomlands. Ser det som en investering och gråter fortfarande inte över spilld mjölk.
Nu då: äger mitt boende (som jag just nu inte bor i, vi får se hur jag gör med det). En lägenhet jag hoppas är värd ungefär 1,5 miljoner kronor (Sätt upp värdering på ToDo-listans). Har ett sparande i framförallt fonder värt 145 538, 51 kr men också skulder på totalt 1 520 650 kr (det är både CSN och bolån).
Som ni kan se, ingen stor förmögenhet. Ännu. Jag väljer att, kanske lite naivt, inte titta så mycket på mina skulder utan mer titta på mitt kapital. Skulderna kan ju förhoppningsvis kvittas mot lägenheten, jag borde gå plus-minus noll. Känslan när jag sprängde 100k- intervallen i sparande var otrolig! Enormt lyckorus och det är otroligt motiverande att se hur mycket snabbare det går att spara ihop pengar med ränta på ränta-effekten. 100 000 kronor tog mig ungefär 2 år att spara ihop. Då har jag under denna tid köpt en lägenhet med allt vad det innebär i möbler och andra kostnader samt semestrat en hel del. Jag har inte snålat på någonting men aktivt försökt att spara så mycket jag kan. Resterande 40k har tillkommit på några månader. Ska bli spännande att se var jag befinner mig om ett år.
Känslan idag är ekonomisk frid. Jag är långt ifrån nöjd men jag har så att jag klarar räntesvängningar och jag behöver inte vara pressad att stanna på en arbetsplats jag inte är nöjd med utan har råd att till och med gå arbetslös en stund. Otrolig frihetskänsla med tanke på mitt stressiga yrke.
Kommentarer
Skicka en kommentar